Alex Austvik

Idag blev det bara en halv dag på jobbet.  För ja.. Ingen jävel hör ju vad jag säger!  Fast det är ju inte konstigt. Inte det minsta. Jag kände hur jag var tvungen att ansträngd hela min kropp för att få fram några enstaka ord. Och rösten skär sig varannan stavelse, så ungefär halva orden hörs med en hes stämma,och resten av orden blir bara nåt väsande. Ibland blev det som att jag viskade. Om och om igen, varje gång en ny kund fick för sig att handla i min kassa. Men där gick gränsen. Jag gav upp! Jag bestämde att jag skulle gå hem vid lunch. Sagt och gjort.

Gick hem och sov en stund på sängen tills Anton kom hem. I stort sett är våra liv så bra matchade just nu att vi mest bara går om varandra. Hade jag inte gått hem tidigare idag hade jag inte träffat han förrän det är sängdags igen. Men idag fick vi i alla fall äta middag med varandra. Lyx. Det är lite som att ha en inneboende. Eller en älskare. Eller kanske en tonårsson? För det är väl ungefär så ofta man träffas då? Tvärt på morgonen, ibland vid middagen och sen, om man har tur, hinner man säga godnatt innan det är dags att sova.

Pratade lite i telefonen med Andre nyss. Haha och vad han skrattade åt min patetiska röst. Det var ett skratt som värmde. Och även om det inte hördes så bra så skrattade jag gott på min sida av luren med=) fast för tillfället låter det väl mer som nån som har hicka..  

Snart kommer Sussie, the sponge, och hämtar mig. Lyx igen!